Att ge information till rollpersonerna

”Den här skogen har alltid haft ett rikt djurliv”, sade den gamle mannen och torkade sig om munnen med en servett. ”Men på senare tid har djuren nästan helt försvunnit. Monster har tagit deras plats, och människor vågar sig knappt ut längre. Situationen är ohållbar.”

Så skulle det kunna låta på ett spelmöte. Rollpersonerna träffar en person som ger dem information om något. Finns det inget bättre sätt att lösa det på? Onödigt mycket information i rollspel kommuniceras via personer. Jag tänkte här prata lite om hur jag hellre ser att man som spelledare gör för att förmedla information till spelarna.

Visa genom att berätta

Nu utgår jag från att det rör sig om en plats som rollpersonerna känner till. De har varit här tidigare. Om rollpersonerna anländer till en helt ny plats kommer den här tekniken kanske inte fungera riktigt lika väl, även om vissa delar av den kan appliceras också då.

Att ha en SLP som står och berättar för rollpersonerna om hur saker ligger till är enkelt. Rollpersonerna kan ställa följdfrågor och få ut den information de behöver för att förstå. Hur längesen var det djuren försvann i skogen? Brukar det vara människor i skogen? Hur mycket djurliv fanns det innan det försvann? Massor av bra följdfrågor. Men hade inte ett mer naturligt sätt varit att göra något i stil med följande?

Ni färdas genom skogen. Det var många år sedan ni var här senast nu. Mycket tycks ha förändrats. Ni minns det som en skog rik med djurliv. Rådjur kunde skymtas i buskagen och fågelkvitter hördes bland träden. Men nu är det stilla. Något här är fel. Stigarna som människorna färdades på har växt igen, och ni måste anstränga er för att se var ni brukade gå när ni var unga. De stigarna som ni kände så väl en gång i tiden tycks vara borta nu. Liksom alla andra tecken på mänskligt liv i området. Plötsligt hör ni ett vrål till höger om er. Det verkar vara en bit bort, men det hörs ändå klart och tydligt. Lätet kommer inte från något som brukar höra hemma i de här skogarna, så mycket vet ni. Snart hörs ytterligare ett vrål, och sedan ett till. Någonting är allvarligt fel här. Ni skyndar på stegen. Genom buskaget skymtar ni något stort och lurvigt. Det är inget djur. Det är ett monster.

Jag vet inte om det kanske blev lit för långt, eller lite för trubbigt. Men jag skulle helt klart föredra att få informationen presenterad för mig på det viset, snarare än att en SLP berättar för min rollperson något denne med största sannolikhet på egen hand skulle kunna lista ut, även om jag som spelare kanske inte skulle kunna göra det i första taget. Att spelledaren informerar spelaren om vad dennes rollperson vet är i min mening helt okej, och bör ofta uppmuntras. Däremot bör spelledaren akta sig för att informera vad en rollperson tycker om något.

Jag har också på senare tid börjat förbereda allt fler förskrivna texter att läsa upp på spelmötet. Exemplet ovan skulle kunna vara en sån. Det kanske inte blir riktigt lika organiskt som att improvisera på plats eller utgå från stödord, men det ger mig som spelledare tid att förbereda och göra noggranna avvägningar om vilken information som ska delges spelarna och hur den ska läggas fram. Vissa grupper tycker inte alls om att göra, andra tycker det är helt okej. Det är upp till er. Jag ser hellre att informationen som ska fram gör det på ett genomtänkt sätt än glorifierar improvisationsförmågan gällande platsbeskrivningar hos en spelledare. Alla är inte bra på det. Och det är okej.

En helt ny värld

Men i det här exemplet handlade det om en plats som rollpersonerna kände till sedan tidigare. Hur skulle man kunna göra om de besöker en helt ny skog, där de inte kan sätta den nuvarande situationen i skogen i relation med hur de minns den? Kanske något åt det här hållet:

Ni färdas genom skogen. Här och där kan ni se tecken på mänskligt liv, men det verkar vara en tid sedan någon var här senast. Stigarna har börjat växa igen, och en hydda ni passerade var nästan helt överväxt av klätterväxter. Det verkar inte som att människor rör sig här så ofta längre. Ni hör inga ljud som tyder på att det skulle finnas djur här. Det är slående tyst. Inget fågelkvitter. Ingenting. Doria (gruppens jägare, förf anm.), du har under färden lagt märke till att det verkar finnas någon form av varelser här, men du kan inte säga vad för sorts. Du har inte sett ett enda tecken på att det skulle vara någon art du känner till. Plötsligt hör ni ett vrål. Doria, du hör direkt att det här inte är ett vanligt djur. Någonting är fel. Ni skyndar på stegen. Genom buskaget skymtar ni något stort och lurvigt. Det är inget djur. Det är ett monster.

Typ. Placera helt enkelt ledtrådar i vad ni berättar att rollpersonerna vet. När rollpersonerna väl når byn kan de vara den aktiva parten i samtalet. ”Vad är det som är fel med skogen? Vi såg tecken på att det varit människor och djur där tidigare, men nu verkar det bara finnas monster?” Plötsligt ger du spelarna initiativet, snarare än att låta dem vara passiva och bara ta emot information kommer det nu vara de som söker efter den. Det är mycket mer tillfredsställande som spelare. Åtminstone om ni frågar mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *