Handlings- eller personlighetsfokus?

När du skapar en rollperson, utgår du då från vad den kommer göra i äventyret, eller hur den kommer bete sig?

Detta var grunden i ett samtal jag hade i veckan under lunch, och här är lite av mina tankar kring det hela.

Samtalet började i utgångspunkten att det är lätt att fastna i att skapa rollpersoner som är någon slags one trick pony. ”Min rollperson är en inbottstjuv som stjäl ockulta föremål.” Coolt koncept. Vem är hon när hon inte genomför ett inbrott? Det är synnerligen lätt att skapa en rollperson utifrån dennes handlingar. Gärna vad hon gör när hon är i sitt esse och all uppmärksamhet runt spelbordet är riktad mot henne. Men all annan speltid? Vad gör hon då?

Jag har på senare tid, fram till i dag omedvetet, i stället försökt bygga rollpersoner kring personligheter. Det är sällan lika intressant att förklara i en kort mening. ”En ung tjej med problemet att om hon upplever starka känslor så tappart hon kontrollen över sina magiska krafter.” Så kan Batra, min rollperson i Svartviken Rollspelspodd nu när vi kör Coriolis, beskrivas. Det blir genast svårare att föreställa sig vad en sån rollperson gör. När skiner hon? Vad gör hon för coolt i kampanjen? Det har jag inga bra svar på. Hon försöker hålla sig lugn och inte utsätta sig för fara eller starka känslor, för då finns risken att saker går åt helvete. Men det den här typen av beskrivning av personlighet snarare än handling kan innebära är att jag vet hur jag ska spela rollpersonen även när hon inte gör det hon är bra på. Jag kan utgå från hennes personlighet och tänka ”Vad skulle hon göra i den här situationen, utifrån sin personlighet?”

Ett annat exempel, inspirerat av min Eon-kampanj (Sorry Joel, du får agera exempel nu). Där har vi en präst vars spelare lyft fram att han ofta spenderar sin tid med att döpa barn och vandra mellan byar och prata med lokalbefolkningen. Det är vad prästen skiner på. Det som då kan bli problematiskt är hur rollpersonen spelas i scener där dessa handlingar inte ges utrymme. Om gruppen befinner sig i en skog jagade av något slags monster, hur hanterar rollpersonen det? Om man i stället ser handlingen man gärna vill bygga sin rollperson kring (inbrottstjuv som stjäl ockulta föremål eller präst som döper barn, exempelvis) som en konsekvens av rollpersonens personlighet tror jag man löser båda delarna. Inbrottstjuven försöker alltid bevisa sin kompetens, och att göra inbrott på säkra platser och stjäla saker som är svåra att stjäla blir ett sätt att bevisa för alla hur kompetent hon är. Prästen kanske har börjat tvivla på sin tro men kan inte att acceptera det. Så i stället börjar han dra ut på resor för att döpa barn och prata med troende som ett sätt att återfinna övertygelsen i sin tro. Dessa exempel tillåter att rollpersonen kan sammanfattas av en tydlig handling, men ger också hänvisningar om vem hon är när hon inte sysslar med just den handlingen. Hur hanterar inbrottstjuven andra situationer, när vi vet att hon är benägen om att bevisa sin kompetens? Hur manifesterar sig prästens brist på övertygelse i andra situationer? Plötsligt behöver spelaren inte sitta och vänta på att den där situationen ska dyka upp för att hon ska kunna skina igen på spelmötet.

Så mitt slutliga råd är väl så här: definiera gärna din rollperson utifrån vad hon är riktigt bra på, men koppla anledningen till varför hon gör det hon är bra på till något i hennes personlighet som kan användas i andra typer av scener också. Jag tror det ger rollpersoner som är enklare för spelaren att hantera. Jag vet själv att jag ofta upplevt att jag inte vet hur jag ska spela min rollperson i vissa scener, men jag tror det här tänket kan vara en lösning på det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *