Karaktärsutveckling i kontext

Vi känner igen situationen. Nu är det dags för en scen där den spelaren ska få utrymme för sin karaktärsutveckling. Spelaren spelar mot SL i en scen där hens rollperson spelar ut hur hen har extremt svårt att knyta känslomässiga band till människor i sin omgivning. De andra spelarna kollar mobilen och väntar på att äventyret ska fortsätta. Scenen kommer ändå inte ha någon konsekvens eller påverkan på dem.

Karaktärsutveckling kan ofta bli ett slags minispel mellan en spelare och SL medan de andra inte involveras eller påverkas. Det är tråkigt. Så varför hamnar vi där så ofta?

Till en början behöver vi någon slags definition av svaghet. Jag tänker svaghet som en brist hos en rollperson som ger denne negativa konsekvenser. Det behöver inte handla om något som existerar i rollspelets regler, utan kan ligga helt utanför reglerna och endast vara något man gestaltar. En svaghet kan vara att man inte kan kontrollera sitt humör, att man är extremt snål, envis eller gniden, att man inte kan ta initiativ, är för snäll för sitt eget bästa eller är en elak jävel. Det handlar helt enkelt om ett för rollpersonen oönskat karaktärsdrag. För att det ska bli någon karaktärsutveckling av det bör spelaren också ha intresse att förändra svagheten på något vis – antingen genom att förvärra den eller att minska eller ta bort den.

För att förhindra att karaktärsutveckling görs i ett vakuum och riskerar bli långdraget för de andra spelarna bör karaktärsutveckling i största mån påverka och involvera rollpersonerna i sin omgivning. En rollpersons svaghet bör aldrig endast påverka rollpersonen. Se till att konsekvenserna av svagheten påverkar också övriga rollpersoner – antingen explicit eller implicit.

Har rollpersonen svagheten att hen inte kan låta bli att plocka på sig värdesaker bör detta inte bara göras i scener som inte riskerar påverka de övriga rollpersonerna. Tvärtom. Att stjäla från någon från rollpersonernas uppdragsgivare, vän eller rent av en annan rollperson är mycket intressantare. Rollpersonens svaghet blir plötsligt hela gruppens problem. Alla måste engagera sig i svagheten och den påerkar direkt relationerna mellan de olika rollpersonerna. Den går inte att ignorera. Plötsligt kan de andra spelarna inte strunta i att bry sig. Det som händer i scenen riskerar påverka dem.

En annan viktig del med svagheter är att de är ett verktyg för att förändra relationer. Är min rollpersons svaghet att hen tappar fattningen och blir aggressiv när den inte får som den vill (och jag spelar ut det på ett sätt som påverkar de andra rollpersonerna) kommer relationerna behöva förändras som konsekvens. Kanske blir de andra rollpersonerna försiktigare i min närvaro av rädsla att jag ska få ett anfall på dem? Kanske undviker de att bjuda in mig till viktiga möten? Kanske blir de faktiskt skrämda och rädda för sin egen hälsa när jag är i närheten? Om svagheten riskerar gå ut över de övriga i gruppen måste de också till slut reagera på den. Det är inte längre ett vakuum. Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på när vi spelar Coriolis i Svartviken Rollspelspodd, och särskilt då tänka på Batras och Istibacs relation och hur den påverkas och förändras av Batras svagheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *