Rollpersoner som huvudpersoner

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg försöker jag i min EON-kampanj koppla varje scen till en rollperson. Jag tänkte skriva lite om hur jag arbetar med det i det här inlägget.

En tydlig koppling

Jag brukar försöka hitta något på en rollpersons rollformulär eller något vi pratat muntligt om att hänga scenen på. Jag tänker använda ett exempel på en scen som förekom i vårt första spelmöte i kampanjen för att illustrera. En av rollpersonerna är en Daak-präst, och spelaren har sagt att Uthos, som prästen heter, brukar välsigna barn och så i byar sällskapet stannar till i. Jag tänkte att detta skulle bli ett utmärkt tillfälle att både etablera att den sortens handlingar sker i gruppen, men också ställa rollpersonen inför lite av ett dilemma. När gruppen anlände till byn och hade presenterat sig för byäldsten var Uthos första handling att gå och besöka en liten helgedom byggd till Daaks ära. På vägen dit möttes han av en kvinna med ett barn inlindat i tyg i sina armar. Bakom henne följde en man med argt uppseende. Kvinnan bad Uthos välsigna barnet. Barnet var uppenbarligen mycket sjukt. Dess ena arm var nästan förtvinad och ena ögat var liksom insjunket i skallen, liksom ena sidan av huvudet (mitt Mundana är inte alltid en trevlig plats). Kvinnan bad Uthos välsigna barnet innan det dog så Daak skulle le mot det i efterlivet. Mannen som kom efter kom fram och förklarade argt att barnet är resultatet av en otrohetsaffär, och att Daak redan har bestraffat det (”Se bara på det!”). Att välsigna det nu vore att gå emot Daaks vilja. Som lite bonus berättade jag också att Uthos misstänkte att kvinnan aldrig skulle få ro om barnet dog utan att bli välsignat, men att hon kanske skulle råka illa ut om hon gick emot mannens vilja. Allt som allt blev det en scen med tydligt fokus på en av rollpersonerna, där valet han ställdes inför var tydligt kopplat till rollpersonen. Det var inte bara en random händelse, den var skräddarsydd efter rollpersonen, med syftet att ställa spelaren och rollpersonen i en svår situation.

Vad som kan användas som koppling kan vara allt från att en rollperson bär ett särskilt föremål, är övertygad om något, rädd för något, med mera. Det jag väldigt sällan utgår från är en rollpersons siffror. Färdigheter, attribut och sånt. Det är, åtminstone enligt mig, mer eller mindre fullständigt ointressant. ”Åh, den här rollpersonen har högt i att klättra, då planerar jag en situation som kräver att den klättrar.” Det är bara att bygga ett pussel som kräver en väldigt specifik lösning. Det kan visserligen vara en del i att låta rollpersonerna känna sig kompetenta och viktiga för sällskapet, men det är en helt annan fråga. När det kommer till att bygga scener som kretsar kring rollpersonen bör fokus vara annat än siffrorna på rollformuläret. Eller… Det är i alla fall så jag arbetar. Siffrorna är alltid det sista jag kollar på, om jag kollar på dem alls.

De andra rollpersonerna då?

Det finns alltid en fara med att låta berättelsens strålkastare lysa tydligt på en enskild rollperson. De andra spelarna kanske blir uttråkade av att inte få vara i centrum. Jag har försökt lösa det här genom att hoppas att varje scen ska bli såpass intressant att de övriga spelarna kan finna nöje i att lyssna. Jag förlitar mig också på att mina spelare är vuxna människor som klarar av att stå utanför rampljuset i några minuter. Den sista lösningen är att jag försöker ge varje rollperson åtminstone en scen där de är i fokus varje spelmöte. Vissa spelmöten får någon rollperson mer tid, andra får den mindre tid. Men alla rollpersoner och spelare ska känna sig sedda och känna att jag som spelledare lagt ner tid och engagemang på att planera situationer med deras rollperson i åtanke.

Att utmana rollpersonerna

Jag försöker arbeta mycket med olika typer av utmaningar. Det rör sig sällan om strid eller andra typer av ”slå färdighet X för att lyckas”. I stället ser jag en utmaning som en situation där rollpersonen hamnar i något slags dilemma. Ska Uthos välsigna barnet eller inte? Eller hittar han en annan lösning på problemet? Utmaningarna bör i första hand bygga på rollpersonernas övertygelser (oroa er inte, det kommer ett inlägg om hur jag arbetar med övertygelser). Jag har bett varje spelare skriva ner en övertygelse till sina rollpersoner. Jag definierar här övertygelse som något rollpersonen anser vara ett faktum i världen. ”Människan är i grund god” är ett exempel. ”Det är alltid fel att döda” är ett annat. Utmaningar, som jag använder dem, har som syfte att utmana dessa övertygelser. Jag försöker plocka isär en övertygelse och se om jag kan sätta rollpersonen i en situation där den tvingas ifrågasätta sin egen övertygelse. Att det alltid är fel att döda skulle kunna innebära att rollpersonen hamnar i en situation där den måste döda någon för att undvika en mycket större katastrof, exempelvis. Målet med utmaningarna är inte att rollpersonerna ska inse att deras övertygelser är fel, utan att de ska tvingas särskåda sina övertygelser om världen och ta medvetna beslut i relation till dem. En rollperson som går från en utmaning med stärkt övertygelse är en lika stor framgång som om de lämnar övertygelsen bakom sig, eller bara börjar bli osäker på den. Som spelledare i utmaningar har jag inget önskvärt utfall. Jag vill bara ge spelaren en möjlighet att verkligen lära känna sin rollperson.

Avslutning

Som spelare vill jag gärna känna att spelledaren lagt ner tid och tanke på min rollperson, och jag vill gärna leva upp till den förväntningen när jag själv spelleder. De metoder jag beskriver i den här posten är några sätt jag försöker göra det på. Om jag lyckas kan bara mina spelare svara på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *