Äventyret att skriva ett äventyr

Att påbörja ett nytt ordentligt rollspelsäventyr är som att ge sig ut på ett eget litet äventyr. Framför en ligger outforskade områden och till synes oändliga möjligheter. Men där finns också en osäkerhet. Mitt senaste rejäla äventyr – Vid Sjöns Rand till Skrômt – har jag arrangerat och spelat nu ett flertal gånger på olika konvent, och det finns en oerhörd trygghet i det. De förändringar som görs nu är små och i det stora hela obetydliga. Äventyret finns där. Karaktärerna, handlingen, alla scener, antagonister, platser, hemligheter och ledtrådar. Allt är välbekant och välkänt. Men det här nya äventyret. Där finns bara några frö till idéer. Allt är uppe i luften och så gott som ingenting bestämt. Och då kommer osäkerheten. Kommer allt gå ihop i slutändan? Det är så många saker som måste falla på plats och hänga ihop för att bli ett stabilt scenario. Det är läskigt att lämna en trygghet av det slag Vid Sjöns Rand har varit det senaste året nu och byta ut det mot osäkerheten det innebär att ge sig in på okänt vatten igen.

Men det är också oerhört kul. Varje förslag jag får av mina diverse bollplank känns värd att utforska i någon mån. Varje ny idé känns som den kan vända allt på ända och leda till en lavin av förändringar. Att få den där idén som känns som en jackpot och som visar sig vara lösningen på hur jag ska binda ihop de där tre andra lösryckta idéerna är verkligen fantastisk.

Det sägs ju att andra plattan alltid är den svåraste. Att känslan av att leva upp till den första kan bli det största hindret för att göra en till bra produkt. Vid Sjöns Rand blev väldigt uppskattat, sina brister till trots. Och den vetskapen gör det svårare att ta tag i nästa äventyr, då det måste leva upp och gärna överglänsa det föregående. Det är lätt att falla tillbaka och göra om vad som fungerade bra förra gången, men jag stretar emot de infallen så gott jag kan. Den här gången är det dags att utforska andra delar av spelet, andra delar av världen, andra upplevelser hos rollpersonerna, ge andra erfarenheter till spelarna.

De frågor som uppstår under skrivandet känns läskiga trots att jag måste ha besvarat dem tidigare. Vilka är rollpersonerna och vad är deras relationer till varandra? Vem är antagonisten och hur kan jag ge hen en naturlig plats i scenariot? Hur engagerar jag alla rollpersoner i äventyret och får dem att känna sig speciella? Hur förmedlar jag nödvändig information till spelarna på ett naturligt sätt i en bra takt? Dessa frågor har jag ju stått inför massa gånger tidigare, men som jag nu bara har svaren på. Den osäkerhet jag upplevde då har ju i efterhand bytts ut mot de säkra svaren, och det är de som jag nu minns. Med alla lösryckta idéer om platser, personer och scener som nu finns nedskrivna i olika dokument, anteckningsappar på mobilen och anteckningsblock på kontoret uppstår en känsla av “herregud, hur sjutton ska jag få ihop allt det här?” Då är det ändå skönt med insikten att jag har gjort det förut, och det löste sig ju fint då. Så självklart kommer det bli fantastiskt även denna gång. Eller hur?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *